Epidemiologi

Höftfraktur är en gemensam beskrivning av huvudsakligen två frakturtyper i proximala femur (övre delen av lårbenet). Den ena är lokaliserad till lårbenshalsen (cervikal fraktur) och den andra genom muskelfästena i proximala femur (trokantär fraktur). Behandling och läkningsprognos skiljer sig åt. Höftfrakturer ökar från medelåldern exponentiellt med stigande ålder och relationen kvinnor/män är 3/1 (Holmberg och Thorngren 1987, Thorngren 1994). Den höga andelen kvinnor förklaras både av en högre medellivslängd hos kvinnor och av kvinnors ökade tendens till osteoporos. Höftfrakturer hos patienter som är yngre än 50 år är sällsynta och utgör bara 2 procent av alla höftfrakturer i Sverige. Livstidsrisken för en kvinna att få höftfraktur har beräknats till 20 procent, och bland de kvinnor som når 90 års ålder har nästan varannan haft höftfraktur (Thorngren 1995).

Höftfrakturer beror oftast på osteoporos – s.k. fragilitetsfrakturer. Incidensen ökar med stigande ålder. Sir Astley Cooper beskrev förekomsten av cervikala höftfrakturer ur ett sjukhusperspektiv redan 1824. Då var 0,6 procent av patienterna på sjukhuset inlagda pga. höftfraktur; motsvarande siffra i dag är ca 20 procent på landets ortopedkliniker, vilka har primäransvar för höftfrakturpatienterna. År 1964 visade Knowelden att förekomsten av höftfrakturer ökade i Dundee och Oxford under 1950-talet. Stewart (1955) och Mårtensson (1962) påvisade även de en ökning av höftfrakturförekomsten under 1950-talet i England respektive Sverige. Nilsson och Obrant (1978) påvisade en incidensökning under 1960-talet i Malmö och Zetterberg och Andersson (1982) påvisade detsamma under 1970-talet i Göteborg. Incidensen har även ökat i Lund (Hansson m.fl. 1982; Jarnlo m.fl. 1989). Hundratals studier har sedan publicerats som visar en incidensökning i Skandinavien men också i övriga världen. Man har även visat att incidensen är högre hos stadsbefolkning än på landsbygden. Orsaksfaktorer har studerats och allt som ger ökad osteoporos – inklusive ålder samt försämrad muskelfunktion och andra omständigheter som ökar risken att falla – finns med som orsaksfaktorer. Under 1990-talet har det skett en ökning av antalet höftfrakturer, vilken framför allt beror på att fler blir äldre. Den icke åldersstandardiserade incidensen av brott på lårbenshalsen bland svenska medborgare har ökat från 3,2 till 9,1 per 1 000 kvinnor per år mellan åren 1960 och 1990 (Naessén m.fl. 1989). Motsvarande ökning har också noterats för män. Endast en del av denna ökning beror på ökad livslängd.

Manifest osteoporos med benbrott är vanligt i Skandinavien, där Sverige och Norge har den högsta ålderskorrigerade incidensen (vad gäller det årliga tillskottet) av höftfraktur i världen (Cummings m.fl. 1985, Johnell m.fl. 1992, Lauritzen m.fl. 1993, Cooper m.fl. 1992, Melton m.fl. 1992). Orsakerna till detta är inte klarlagda. Det kan möjligen bero på ett samband mellan ärftlighet, kroppsbyggnad, låg fysisk aktivitet samt ofullständig kost och att människor i de nordligaste länderna har en sämre bildning av vitamin D, eftersom detta skapas av solens bestrålning på huden. Antalet höftfrakturer har ökat avsevärt i antal under de senaste decennierna, såväl i Skandinavien som i andra delar av västvärlden. Nu drabbas årligen omkring 18 000 svenska kvinnor och män av höftfraktur. Denna ökning kommer att fortsätta, framför allt beroende på ett ökat antal äldre i befolkningen, men även till viss del på en ökad risk för frakturer speciellt hos de äldre över 80 års ålder. På grund av andra sjukdomar som kan behöva behandling kan höftfrakturen hos dessa äldre patienter initiera ett stort vårdbehov. Genom förbättrade behandlingsmetoder, inklusive aktiv rehabilitering, har emellertid prognosen förbättrats avsevärt under senare år. Nu kan majoriteten av höftfrakturpatienterna snabbt återvända till sitt ursprungliga boende och uppnå väsentligen samma funktionsnivå som före frakturen (Thorngren 1998).

 

Referenser

Cooper C, Campion G, Melton LJ 3rd. Hip fractures in the elderly: a world-wide
projection. Osteoporosis Int 1992;2(6):285–9.

Cummings SR, Kelsey JL, Nevitt MC, ODowd KJ. Epidemiology of osteoporosis
and osteoporotic fractures.
Epidemiol Rev 1985;7:178––208

Hansson LI, Ceder L, Svensson K, Thorngren K-G. Incidence of fractures on the
distal radius and proximal femur: comparison of patients in a mental hospital and the general population.
Acta Orthop Scand 1982;53(5): 721-6.

Holmberg S, Thorngren K-G. Statistical analysis of femoral neck fractures based on 3053 cases. Clin Orthop Rel Res 1987;218:32–41

Jarnlo G-B, Jakobsson B, Ceder L, Thorngren K-G. Hip fracture incidence in Lund, Sweden, 1966-1986. Acta Orthop Scand 1989;60(3): 278-82

Johnell O, Gullberg B, Alander E, Kanis JA and the Medos Study Group. The
apparent incidence of hip fracture in Europe: A study of national register sources.
Osteoporosis Int 1992;2:298–302

Lauritzen J B, Schwartz P, Lund B et al. Changing incidence and residual life time
risk of common osteoporosis-related fractures
. Osteoporosis Int 1993;3:127–132

Melton LJ, Chrischilles EA, Cooper C, Lane AW, Riggs BL.How many women
have osteoporosis?
J Bone Miner Res 1992;7:1005–1010

Mårtensson L. Är svensk sjukhusplanering ändamålsenlig? Statistiska undersökningar rörande collumfrakturens frekvens. (In Swedish). Läkartidningen 1962; 59:3185–3200

Naessén T, Parker R, Persson I, Zack M, Adami H-O. Time trends in incidence
rates of first hip fracture in the Uppsala health care region, Sweden, 1965–1983
. Am J Epidemiol 1989; 130:289–299.

Nilsson BE, Obrant KJ. Secular tendencies of the incidence of fracture of the upper end of the femur. Acta Orthop Scand 1978;49(4):389–91

Socialstyrelsens riktlinjer för vård och behandling av höftfraktur. Socialstyrelsens skrifter 2003, sid 1-137. Artikelnr 2003-102-1. ISBN 91-7201-758-9.

Stewart JM. Fractures of the neck of femur. Incidence and implication. Br Med J 1955;1:698–701.

Thorngren K-G. Fractures in the elderly. Acta Ortop Scand (suppl 266) 1995;
66:208–210.

Thorngren K-G. State of the Art – Höftfraktur. 1998

Zetterberg C, Andersson GB. Fractures of the proximal end of the femur in Göteborg, Sweden, 1940-1979. Acta Orthop Scand 1982;53(3):419-26