Resursbehov

Höftfraktur är den mest resurskrävande av alla osteoporosfrakturer. I västvärlden löper kvinnor efter menopaus över 50 procents risk att få någon form av osteoporosrelaterad fraktur och ungefär 1 av 6 kommer att få höftfraktur (Cooper 1997, Lauritzen m.fl. 1993). Alla höftpatienter kräver initial operation och sjukhusvård. Dödligheten är något ökad (10–15 procent) hos höftfrakturpatienter under det första året efter en höftfraktur, jämfört med ålders- och könsmatchad kontrollpopulation utan höftfraktur. Dödligheten är högst hos de patienter som institutionsvårdats före frakturen – tre gånger högre än hos patienter som kommer från eget hem (Holmberg m.fl. 1986). Höftfrakturer står för mer än hälften av alla frakturrelaterade direkta vårdkostnader (Johnell 1997). Det årliga antalet sjukhusdagar för höftfrakturer har vid en jämförelse visat sig vara större än för hjärtinfarkt, bröstcancer, kronisk obstruktiv lungsjukdom eller diabetes mellitus bland kvinnor som är äldre än 45 år (Kanis m.fl. 1997). Dagens svenska siffror med färre sjukhusdagar kan dock förefalla något annorlunda, eftersom en icke oväsentlig del av rehabiliteringen av de äldre patienterna sker på rehabiliteringsplatser inom den primärkommunala sjukhemsvården. Dessa patienter registreras eller diagnosrapporteras följaktligen inte i vårdregister. Höftfrakturbehandlingen har dock förbättrats och samtidigt har betydelsen av ett gemensamt optimerat vårdprogram blivit allt tydligare (Thorngren m.fl. 2002, Socialstyrelsens riktlinjer 2003).

Höftfrakturerna utgör den grupp av alla typer av kirurgiska sjukdomar som konsumerar mest vård genom hela vårdkedjan. En samordnad uppföljning av höftfrakturvården i Sverige förväntas därför leda till bättre behandling och effektivare kostnadsanvändning. Denna typ av produktionskontroll och kvalitetsutveckling för de olika sjukvårdsenheterna i landet är av utomordentlig vikt för sjukvården. RIKSHÖFT samlar in vårdtekniska data samt uppgifter angående patienternas resurskrav och livskvalitet, t.ex. information om boendeform, behov av institutionsvård, gångförmåga och patienternas smärtskattning. Patienterna följs i första hand under fyra månader efter frakturen, vilket är den tidsperiod som i tidigare studier har visat sig vara mest utslagsgivande och inom vilken de flesta rationaliseringsvinsterna finns att hämta. Dessutom följs framöver patienter som erfordrar omoperation.